Lekombergs gruva

77192 Ludvika - Brunnsvik, Sweden (Dalarna)

Lekomberg ist ein Bergbaugebiet aus dem 17. Jahrhundert mit schöner Aussicht, Minen, Ruinen, Natur, Aussicht, Wald, See und gut ausgeschilderten Wanderwegen das man auf eigene Faust besucht. Rund um den Berg führt ein Wanderweg, der 15 Punkte mit Beschreibungen der ehemaligen Bergbaubetriebe passiert.

Hier oben am Lekomberget ist der schönste Aussichtspunkt in der Gemeinde Ludvika. Auf und um den Berg herum gab es vier Eisenerzminen. Sie begannen im Jahr 1630 Erz zu brechen.

1910 wurde das Bergwerk an das deutsche Stahlwerk Hoesch AG in Dortmund verkauft. Es wurde später Teil der Lekombergs-Gruppe mit anderen Minen in Ludvika, wie Iviken, Ickorrbotten und Håksberg. Das Eisenerz war vom Exporttyp, dh so phosphorhaltig, dass es in Schweden schwer zu verkaufen war. Die meisten gingen ins deutsche Ruhrgebiet. Das meiste Eisenerz wurde in Lekomberg während des Zweiten Weltkriegs gebrochen, als 200 Menschen in der Mine arbeiteten. Es war der größte Arbeitgeber der Gemeinde Ludvika.

Nach dem Zweiten Weltkrieg, im Jahr 1945, endete der Erzabbau.

Das Bergwerk von Lekomberg ist Teil des Ekomuseum Bergslagen.

Wikipedia:
Historik
Lekombergs gruva är en nedlagd järnmalmgruva i Ludvika kommun, Dalarnas län, vars huvudsakliga drift pågick mellan 1895 och 1944, men gruvan är mycket äldre än så. Under sin blomstringstid på 1940-talet var gruvan ludvikabygdens största arbetsplats. Här finns idag en av kommunens vackraste utsiktsplatser med en enastående vy över sjön Väsman. Lekombergs gruva är en del av Ekomuseum Bergslagen.

På grund av oro inför ett kommande krig förvärvades Spelgruvan 1910 av det tyska stålbolaget Hoesch och bildade dotterbolaget GrufAB Lekomberg. Den nye ägaren satsade stort. På kort tid byggdes laven, sorteringsverk och anrikningsverk samt bostadskaserner och en ungkarlsbarack. Till Brunnsvik och Norrvik flyttade ett stort antal arbetarfamiljer, bland dem många gästarbetare från Tyskland. Nere vid Väsman uppfördes även en ny kraftcentral som ersatte den gamla Bolinder Munktell ångmaskinen.

Under Lekombergs Grufaktiebolags första år uppfordrades ungefär 100 000 ton berg och värdet på malmen var cirka 350 000 kronor. Malmen gick huvudsakligen till Hoesch stålverk i Dortmund, en liten del gick (före första världskrigets utbrott) till Storbritannien. Under andra världskriget var gruvan Ludvikas största arbetsgivare, med 200 anställda.

Konsortiet Lekombergsgruppen bildades 1927 av Hoesch AG i Dortmund tillsammans med Kruppkoncernen och Gutehoffnungshütte. Gruppen ägde flera av gruvorna runt Ludvika fram tills Flyktkapitalbyrån övertog administrationen av dessa 1945 och AB Statsgruvor blev ägare efter 1950. I samband med detta upphörde brytningen i Lekomberg, och de sista bergmassorna togs upp 1945. Gruvans anrikningsverk var i drift till 1950, för malmen från Sörviks gruva.

Lekombergs kraftcentral
Elkraften till gruvan kom mellan 1895 och 1911 från en Bolinder Munktell ångmaskin à 32 hästkrafter, kopplad till en likströmsgenerator. Åren 1911 och 1912 uppfördes en kraftcentral vid Väsmans strand. Kraftverket hade tre ångmaskiner med 650 hästkrafter vardera och dessa drev varsin generator. Anläggningen består av två parallella hopbyggda byggnader uppförda i kalksandsten med röda fogar och vitmålade putsband runt fönster, portar, hushörn och takkant. Taken är täckta med skifferplattor och kröns av var sin taklanternin.

Själva byggnaden för kraftcentralen finns fortfarande kvar.

Från och med mars 1920 övertog Ludvika kraftverk kraftleveransen. Hoesch uppgradering av gruvan vid sitt övertagande inkluderade förutom ångcentralen en lave, ett maskinhus, ett anrikningsverk och ett sorteringsverk. De uppförde även två bostadskaserner och en så kallad ungkarlsbarack

• Imprint
• Privacy
• Terms of Use
• Copyright
• FAQ

• About Radiomuseum.org
• Contact
• Press
• Logos
• send2friend